Vaknar och känner en sån obeskrivlig tomhet och saknad. Livet är orättvist och jag är maktlös, trots det går livet vidare... idag är det kanottrip med klassen. Kan inte påstå inte jag är speciellt peppad för det, för någonting alls om jag ska vara ärlig. Har inte ens packat den där jäkla väskan än.. så kanske borde ta tag i det nu.
Vi ses om någon dag när jag är tillbaka, förhoppningsvis med alla lemmar intakta utan frysskador. Skulle tydligen bli minusgrdaer inatt, BURR!.
Together until the end. Always and forever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar